Längtar skitmycket efter Andreas nu. 3,5 dagar från varandra är helt ok och jag trivs med att vara själv under veckorna och behöver dom där dagarna för att få min "rytm" på vardagen. Jag är rädd för att börja trampa i samma spår dag in och dag ut som många gör och inte har någon egentid alls. Man anpassar sig väldigt fort efter varandra och jag känner att vi lätt går på varandra. Jag tror jag skulle ha svårt att komma hem 16.30 mån-fre, ställa mig och laga mat tills Andreas skulle komma hem tidigast 18.00, Klara i köket 18.45, fokusera på Gry tills hon ska sova, hamna framför tvn och sen sova för att båda är så slentriantrötta. (nytt ord kanske) För att sedan hinna göra allt man inte orkat på veckorna under de 2 futtiga dagar som är helg! Det är väl inget liv heller. Nu är det väl lite extremt exempel men det är ju så en del har det.....vill ha det dessutom eftersom dom inte gör något åt det.  Nej, själv 3,5 dagar och lediga tillsammans 3,5 dagar är perfekt.
Men 2 veckor är sjukt mycket längre än 3,5 dagar och nu vill jag bara att du ska vara här och gosa med mig!!! oss!!!!  Äta mat tillsammans, prata, skratta och LEVA!  Men nu är det bara 2 dagar kvar så jag ska väl överleva.

När jag ändå har en sån här "gud vad jag älskar mina nära och kära"-dag så fick jag ett sånt enkelt men betydelsefullt sms för en stund sedan från en ganska nyfunnen vän. Det stod kort och gott- Tack för att du är min vän:).   Gud vad det värmer inombords och få ett sånt sms. 

Man har ju många "vänner" runt omkring sig men bara ett fåtal som man är väldigt nära och pratar med varje dag.
Karin du är nr 1! Love You
Förutom dig bruden och dig Älskling så är det ett främst 2 personer som jag pratar med varje dag, mycket och ofta och om allt (ni vet vilka ni är va? ) Mmmmm, Mimmie och tro det eller ej men jag tänker faktiskt på dig Jonte;) som alltid ställer upp i vått och torrt och är helt underbara människor. Det känns som om vi känt varandra mycket längre än vi gjort och ni betyder oerhört mycket för mig. Vill bara att ni ska veta att jag finns för er vad som än händer och när på dygnet det händer! Men det vet ni väl?

Men såklart betyder alla mina vänner oerhört mycket! Utan både er och Andreas hade jag inte fixat att vara själv på veckorna med allt vad det innebär när man har barn, massa djur och en stor gård! 

Nu ska jag sluta vara så sentimental för jag tjuter ju ihjäl mig här!  Den tuffa, glada, tokiga och självsäkra tjejen är fruktansvärt känslig kan jag säga.....gråter alldeles för lätt. Och då menar jag alldeles för lätt. Om man blir tillsagd att gå ut från Lejonkungenbion för att man snyftar "för högt" så säger det väl en del:) Och är man dessutom över 22 när det händer så säger det ju också en del:) 


Ta hand om er nu! Och bry er om varandra! Och gråt massor så jag slipper att känna mig ensam;)

Kram B